Att få ett barn, med downs syndrom

Personal och kuratorer frågar hur vi känner kring att Lillen har downs syndrom. Får höra att det är ok att sörja, att vara ledsen. Läser om att föräldrar sörjer mycket och länge och känner beskedet som ett slag i magen. Många verkar ta det så hårt, eller tro att vi ska göra det. Jag förstår inte. Varför ska jag sörja? Jag har ju fått världens finaste, sötaste goaste lilla unge! Jag är kär. Så som man blir i sitt barn. Jag kan bara sitta och titta på honom för att han är så underbar med sin runda söta näsa, sina stora gosiga kinder, sina vackra stålgrå ögon, små spretande apfötter, små skrynkliga händer, en bullig mage, en gullig dubbelhaka, långa ljusa ögonfransar och jätteblont hår. Vi var mest chockade över att han inte andades och var sjuk -det är ju jobbigt och oroligt. Att han har downs var väldigt oväntat men en mindre chock. Man fick tänka om litegrann hur hans liv kommer att bli, och hur vårt liv kommer att bli. Men det är ok. Han är vår unge och vi älskar honom oavsett.

Jag har gått och undrat så varför sjukvårdspersonal tror att vi ska sörja och må dåligt, och varför de föräldrahistorier jag läser är så fulla av sorg, besvikelse och chock. Det står om förväntningar. En psykolog säger i en artikel att vi vill att barnen ska bli en förlängning av oss själva, göra det som vi inte gjorde eller vill. Föräldrar pratar om förväntningar att de trott att barnet skulle få tjusiga/avancerade yrken, att de skulle leva villaliv och semestra, att man inte kommer få barnbarn, att man känner sig lurad.. Och jag bara tänker, Herregud vilka förväntningar! Är det så höga förväntningar många har på sina barn? Har vårt samhälle så starka normer om hur man ska vara? Det verkar vara mycket att leva upp till för alla barn. Jag vill bara att mina barn ska må bra och vara sjyssta medmänniskor. De får “bli” vad de vill, (bara de inte blir typ massmördare). Semestra och leva Svenssonliv i villa kan man göra oavsett. Barnbarn kan man ju aldrig förvänta sig. Och skaffar man barn vet man aldrig hur det barnet blir. Det är det enda man vet.

Det jag oroar mig för är ju mer hur hans liv kommer bli. Rädslan för att inte ha vänner, vara utanför, känna sig annorlunda. Men sådant kan ju drabba vilket barn som helst, det hände mig utan diagnos. Sådant oroar de flesta föräldrar, men kanske lite mer nu. Likaså att det kan vara vissa hälsoproblem med downs. Men hjärtat är bra det vet vi, tarmarna är opererade och bör bli bra eller i alla fall hyfsade. Andra saker som kan vara något går att åtgärda.

När jag tittar i hans ögon kan jag inte tänka annat än att “Jag skulle förflytta berg för din skull”. När han gråter gråter min själ och vill bära hans smärta. När han griper tag om mitt finger har han fångat mitt hjärta för evigt. Älskade barn.

I mammas famn

 

 

* Detta är bara mina egna tankar och känslor och inget illa ment mot någon, alla människor är olika och reagerar och tänker på olika sätt.

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | 2 Comments

Hirschsprungs sjukdom, operation

Operationen gick bra för er som undrat. Jag har funderat på om jag ska berätta om sjukdomen, det kanske är för privat. Å andra sidan har jag hittat andra som bloggat om den och det har hjälpt mig att läsa. Och hade någon haft en hjärtsjukdom så hade de väl absolut skrivit om det. Så kanske kan detta hjälpa någon annan, och det är ju alltid möjligt att ta bort i framtiden.

Lillen har Hirschsprungs sjukdom. En del av tarmen saknar de celler som gör att den slappnar av. Utan dem är tarmen bara hård och spänd och ingen avföring kommer igenom. Hjärnan skickar ned signaler som gör att tarmen rör sig som en vågrörelse som hela tiden matar fram avföringen, men här fungerar det då inte hela vägen. Det syns på röntgen att en del tarm är väldigt smal och där ovanför väldigt tjock eftersom avföring samlas där och inte kommer framåt. När tarmen bildas väldigt tidigt i graviditeten vandrar de så kallade gangliecellerna nedåt, men här kommer de av någon anledning inte hela vägen ned. Det vanligaste är att de saknas i en del av tjocktarmen, men i allvarligare fall ända upp i tunntarmen. Eftersom tunntarmen tar upp näring kan man efter operation få väldigt lös avföring och kanske behöva leva med dropp. Tar man en bit av tjocktarmen kan man leva ett hyfsat normalt liv efteråt. Det kan bli problem med förstoppning eller diarréer men det brukar försvinna med åren. Det finns också risk för tarminfektion så det får man hålla koll på. Det är en ovanlig sjukdom, ungefär ett barn på 5000 får den, 4 av 5 är pojkar. Enda sättet att säkert veta om det är Hirschsprungs sjukdom är genom att ta vävnadsprov på tarmen och titta om cellerna finns där.

9 av 10 barn med Hirschsprungs bajsar inte inom det första dygnet men det gjorde han, men sjukdomen är lite vanligare när man har downs syndrom – så där fanns ju misstankar både för och emot. För att få ut bajset har Lillen fått stå ut med lavemang 2-3 gånger om dygnet och fått leva med dropp. Det har varit så jobbigt att inte få amma när både han och jag har velat, det skär i hjärtat när jag lyfter upp honom och han börjar söka efter tutte. Han fick genomgå en så kallad pull through operation där man drar ut tarmen genom rumphålet, tar bort den sjuka delen och syr fast den friska längst ned. De hittade även två saker till. En del av tarmen satt lite löst och var sned, det innebär risk för tarmvred och blodkärlen kan bli utan syre. Så de sydde fast den delen och hittade en till grej där bakom. Det fanns en extra skiljevägg i tolfvfingertarmen (en del av tunntarmen) som inte skulle vara där, den hade gjort det svårt för maten att komma fram. Den togs bort och måste läka några dagar innan han få börja äta (annars skulle han fått börja strax efter operationen). Sedan ska de se så att ätande fungerar innan vi får åka hem. Åh vad det vore skönt!

NyopereradJa ni ser ju vilken hjälte det är, redo att flyga iväg, superbebisen!

 

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | Leave a comment

En hjälte kom till världen, del 2

…fortsättning på: En hjälte kom till världen del 1

Efter några dagar blev han av med morfinet, som saktar ned alla processer i kroppen så kanske skulle magen komma igång. Det misstänktes en tarmsjukdom eller att beck (bebisars första tjärliknande bajs) fastnat i tarmarna. Det blev en massa röntgenundersökningar, prover och tarmsköljningar.

Första gången i mammas famn

Första gången i min famn

En dag fick jag äntligen hålla honom i min famn, hud mot hud, känguru kallas det. Så underbart! Men helt plötsligt meddelas det att vi ska åka till Uppsala, om 1½ timma! för de har tarmspecialister där som ville undersöka honom på plats. Mina tårar rann så att sköterskorna fick hämta papper åt mig. De sade att de är vana att se ledsna föräldrar. Strax fick jag skynda mig iväg och pumpa mjölk för att inte få mjölkstockning innan vi kom fram, och sedan packa snabbt som tusan innan vi åkte. Jag fick åka i ett litet plan med Lillen medan sambon och Lillan åkte reguljärt. När vi kom fram till barnintensiven i Uppsala kändes det skitjobbigt. Ville inte alls vara där, vi hade ju nyss vant oss vid avdelningen i Umeå. Här fungerade allt annorlunda och det blev ännu mer personal att hålla reda på. Dyrt och trist att köpa färdigmat för den ingår ju inte. Nu var vi långt bort från alla och ingen kunde hälsa på oss eller komma med kläder när allt var smutsigt och tvättmaskinen gick sönder. Helst av allt ville man ju bara hela tiden att han skulle få må bra så att vi kunde åka hem.

I kuvös på flyget

I kuvösen på väg med flyget till Uppsala

Eftersom han räknades som stabil fick han snart bli flyttad till ett samvårdnadsrum tillsammans med oss. Det är inte mycket till privatliv när personal kommer in och tittar till honom stup i kvarten, även nattetid, men ändå så skönt att få ha honom nära. Gång på gång på gång har det varit otaliga röntgenundersökningar, prover och lavemang. Och inga tydliga svar på vad problemet egentligen var. Så frustrerande med all denna väntan på svar och undersökningar som han får stå ut med. Lavemangen går oftast bra, det verkar skönt för honom att få ut skiten därinne och han pressar ofta på själv som en liten gnu. Så stark. Små stick går ofta an men det här med att bli fasthållen kan göra honom riktigt upprörd. Så hemskt att se sitt barn ledset och man gör vad man kan, sjunger, tröstar och matar med sockerlösning. För att vara så liten har han stått ut med så mycket och varit med om så mycket. Han är verkligen våran hjälte.

Solblommor och Lillan

En solig dag vilse med storasyster i Uppsala

Lillan är så go mot lillebror. Sjunger för honom och klappar på kinden, men kan inte sitta stilla vid honom. I längden blir det ohållbart att ha en energisk fyraåring på ett sjukhus. Man måste hålla på och roa henne och hålla henne lugn. Tack och lov för lekterapin, där finns hur mycket skoj som helst att göra. Vi turades om att gå med henne dit, till en fågeldamm (som vi hittade för att jag gick vilse som vanligt) och sambon och hon var på Pelle svanslös nya lekplats som ligger i just de kvarteren där sagorna utspelas. I fredags åkte sambon och Lillan hem. Hon behöver komma tillbaks till sitt liv med dagis, vänner m.m. och sambon behövde jobba (och han fick nog också nästan spatt av att vara här så länge). Vi trodde att jag och Lillen skulle få åka hem på måndagen men nu verkar det bli operation på onsdag (imorgon), så förmodligen några dagar efter det. Skönt att äntligen få besked och att det händer något. Nervöst. Så nu är det jag och Lilleman ett tag framöver. Tomt men också lugnt och skönt.

Lillan och Lillen

Syskon

Vi har så fantastiskt fina grannar och vänner som ställer upp, fixar därhemma, hör av sig och bryr sig. Mitt i all oro och smärta har det betytt så mycket. Känns så tryggt och bra och jag är så tacksam. Vi har verkligen hittat rätt plats på jorden. Ska bli härligt när vi äntligen får komma hem. Jag börjar bli sjukt sällskapssugen nu.

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | 2 Comments

En hjälte kom till världen, del 1

Jo vi  har fått en liten bebis. Och hela världen vändes uppochner.  Det var en lång förlossning som känns onödig att återge nu. Värkarna började på torsdagen och den natten åkte vi in. Men inte förrän på lördagen var det dags. Då gick allt helt plötsligt väldigt fort. Mitt under krystningarna drar läkaren fram sugklocka och drar ut bebisen som glider ur mig i en krystning. Sedan springer hon iväg med en liten blå figur på armen, alldeles lealös. Och jag kunde inte springa efter. Först då fick jag veta att andningsfrekvensen gått ned och navelsträngen var runt halsen – därav sugklockan. Han kunde inte andas själv så de fick puffa hans lungor fulla med luft. Där fick jag ligga med ett icke-fungerande ben pga ryggbedövningen och ett sprucket underliv, medans sjukvårdspersonal flögs in med helikopter från Umeå, barnmorskan fixade personnummer (tydligen viktigt för inläggning) och sydde ihop mig. Sambon tog en bild på honom som han visade mig och det första jag tänkte var “Han ser ju ut som en asiat, men det är ju inte möjligt, nej det är downs syndrom.” Och jo det misstänkte de ju.

Äntligen fick jag köras ut i rullstol och vara med honom en kort stund. Jag pratade och sjöng innan personalen tog över. När de puffat luft i lungorna hade de spruckit så att luft läckt ut utanför. Därför fick de nu operera in två slangar som skulle dränera ut den luften. De grejade med honom i timmar för att göra honom stabil nog att flyga. När han lyftes in i kuvösen inför flyget hade han så många sladdar att härvan var tjockare än honom själv. Sambon grät då och då under dagen och sade att han hade gråtkalas. Jag brukar mest hålla mig lugn och reagera senare men när vi såg  helikoptern flyga iväg med honom brast tårarna.

Lillens första bild

Vår lille prins som nyss börjat andas

Personalen tyckte att vi var för trötta för att köra så vår fantastiske granne som passade Lillan tog med barnen och körde över halva Västerbotten för att hämta och skjutsa oss till Umeå. Vi hamnade på ett familjerum nära barnintensiven där Lillen låg. En dag åkte sambon till förlossningen i Lycksele och hämtade bilen, Lillan och grejer hemma vi behövde. Vi hade ju varken kläder mat eller något, som hade tänkt åka hem snart efter förlossningen. Men han var så förvirrad och glömde hälften av grejerna som jag noggrant skrivit ned. Och varje gång han sedan skulle handla glömde han något. Så uppstressad stackaren. Jag tog mig inte så långt eftersom jag hade fruktansvärd smärta efter att ha blivit sydd. Jobbigt men jag brydde mig inte så mycket, Lillen var viktigare. Sambon kallade mig cowboy eftersom jag gick så. Det är jag och Zeb Macahan liksom. Fattas bara ett hölster och en pickadoll.

Under en randig filt Våran lille hjälte

Så konstigt att inte få vara och sova med sin bebis hela tiden. Det värsta av allt var att inte få hålla honom och gosa med honom, bara hålla en hand och klappa lite. Och så sov han hela tiden på grund av morfinet. Det var så mycket maskiner som pep stup i kvarten, men det var vanligtvis ofarligt, de var inställda på att varna för minsta lilla och vi fick förklarat vad de mätte. Allt var så sterilt, händer skulle tvättas och spritas hela tiden och när jag pumpade bröstmjölk var det en omständlig procedur med spritning, desinfektion och noggrann märkning. Så frustrerande att inte få amma på riktigt, kände mig som en ko. Först fick han näringsdropp och sedan när den kom igång, min mjölk i en sond. Han fick också smaka lite i munnen och ta på läpparna som annars blev så torra. Men en dag slutade han bajsa och fick inte äta i sonden mer, bara dropp.

En sköterska frågade mig hur det kändes och jag sade “Ja vad säger man? “Huvet upp och fötterna ner och kaos däremellan?” sade hon. Jo sa jag, och tänkte att det nog var mer huvet ner och fötterna upp och kaos däremellan.

Under traktorfilten

De första dagarna fick han lite hjälp med andningen, sov mest hela tiden och vi klappade på honom och stoppade in fingret i hans hand. “En liten prins sover här” stod det på en skylt.

Downs syndrom blev bekräftat på ett test, men vi var rätt säkra hela tiden på grund av en massa tecken. Personal frågade hur vi kände kring det. Vi var lite chockade först men mest chockade över att han inte andats och all dramatik som var. Sambon sade “kan vi inte ha en odramatisk förlossning någon gång?”.  Man blir ju alltid kär i sitt barn, tänker jag. Till en undrande kurator sade sambon “Det är vårt barn” och hon sade att alla reagerar inte så. Vi hade diskuterat KUB-testet under Lillans graviditet och ogillat det. Dels för att det ger 1% risk för missfall, och för att det visar om fostret har kromosomförändringar, vilket har fått en del att göra abort pga det. Vi tyckte då att det var ganska hemskt och sade att barnet skulle ju bli älskat oavsett. Jag tänker att vi har flyttat till rätt plats. Där vi bodde förut med en massa skitungar hade det inte blivit bra. Men i vår gemytliga by hejar man på varann och ser efter varann. Downs syndrombarn är kända för sin stora kärleksfullhet och jag tänkte att han kommer bli byns lilla goding. Ja han måste vara ett väldigt smart barn som som sett till att födas hos oss. Så mycket kärlek som han kommer få av oss och vår släkt och vänner.

fortsättning följer… En hjälte kom till världen del 2

 

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , , | 3 Comments

Graviditetskrämpor och cravings

Jag har fått en bebis, och det är därför jag skrivit så lite det sista. Är inte hemma så än så länge får ni hålla till godo med mina gravidkrämpor (som var tänkta att publiceras innan bebis dök upp). Och till alla som inte är så sugna på att vara gravida efter att ha läst detta vill jag bara säga, att alla graviditetskrämpor blir totalt obetydliga och känns ljusår bort när bebisen väl är kommen.

Det har varit en tuff graviditet med krämpor som bara fyllts på och fyllts på och fyllt på. I början var det ju mest den enorma tröttheten som höll sig kvar i många månader, ett tag somnade jag i soffan jättetidigt om kvällarna, så trist. Hade en tid konstant ont i magen där det växte och töjde i kejsarsnittsärret. Beställde hem en pirat-arm som jag kallar den, en griparm så jag slipper böja mig. Fiffigt – en ska bara minnas var en hängde den sist, eller böja sig ned och ta upp den från golvet när Lillan lekt med den…

Piratarm

Beware of the pirate arm!

Halsbrännan har funnits med nästan hela tiden. Illamående och kräkattacker likaså. Ibland får man skita i att borsta tänder eller avsluta väldigt snabbt för att inte spy. Doftkänslig har jag ju varit sedan början, superstarkt luktsinne som mår illa och spyr av jobbiga dofter, allra värst är kaffe. Och har någon gjort nr 2 på dass när jag ska borsta tänder så hinner jag knappt ens stoppa in tanborsten innan jag spyr.
Över sommaren har katterna tagit in möss var och varannan dag, enstaka gånger fåglar. De är ofta mer eller mindre uppätna med några blodiga kletiga tarmar kvarliggandes. Jag spyr järnet av att ta ut och torka upp det. Jag som är uppvuxen på landet och har sett hur många döda, halvätna och uppskurna djur och inälvor som helst är helt plötsligt pinsamt lättäcklad. Oftast ser man mössen på morgonen och jag har fått sådana innan-frukost-tom-imagen-kräk-attacker att jag fastnat i kräkrefexen, hulkar magsyra och inte kan sluta. En del fastnar i vinkelvolten, jag fastnar i kräkreflexen -The joys of being pregnant…
Det där med illamående finns alltid på lur. Man blir ju så satans hungrig som gravid och äter jag inte tillräckligt snabbt så blir det illamående istället.

Helt plötsligt vaknade jag på nätterna av att det kliade satan. Så fruktansvärt mycket att jag inte kunde sova, låg och vred och vände mig, inte kunde ligga kvar och gick upp på toa och bara satt och kliade mig i timmar, gnuggade med en handduk och tillslut rev med naglarna. Jag hade fått en gravidkrämpa jag inte ens visste fanns – gravidklåda. Den får  en del att klia sönder huden så att den blöder. Min hud gick inte sönder men jag kliade så jag fick bölder. Hemskt är det. Tack o lov fanns det en medicin som jag i månader måst ta varje kväll. Kliandet är som värst på kvällar och nätter och det tar en timme för tabletterna att verka, vilket varit jobbigt när det börjar olika tidigt och ibland inte har fungerat om natten, så att jag fått ta fler och vara uppe en timma.

En helg hade vi 4-årskalas för Lillan, med vänner och tillresta släktingar. Då passade min ena fot på att svullna upp järnet och det blev akutbesök mitt i natten. En gäst fick köra eftersom sambon just då inte hade körkort och vi visste inte om jag skulle bli inlagd eller nästa dag skulle kunna köra släktingarna till flygplatsen. De hittade inget på akuten och vi fick åka entimmasvägen hem igen och sova lite kort innan flygplatsskjutsen. På morgonen hade även min överläpp svullnat upp så jag såg inte klok ut, som ett plastikopererat duckface ungefär. Strax vid flyget ringde akuten och sade åt mig att åka in igen för ett test visade på möjlig blodpropp. Så det vara bara att åka raka vägen vidare. Men efter mera tester visste de fortfarande inget. För säkerhets skull fick jag spruta med blodförtunnande och skulle ta en på mig själv också, eller sambon skulle men han totalvägrar sådant. Tack och lov hade sjuksystern i familjen inte åkt hem ännu så jag slapp göra på mig själv, men om det visade sig vara blodpropp skulle jag få göra det många gånger… Några ultraljudstider för benet fanns inte förrän nästa dag så jag fick åka in en tredje dag. Sammanlagt sex timmars körning alltså.  Och allt de kunde komma fram till var att det var inte blodpropp och förmodligen då inte farligt. Man kan säga att jag var redigt trött och något sur efter helgen då jag blev fröken klumpfot. Helt plötsligt var tofflor det enda par skor mina olika stora fötter kunde ha. Sedan gick tofflorna sönder… fick köpa nya. Benet svullnar och minskar och svullnar mest hela tiden. Nu såhär på slutet svullnar båda benen men mest det ena.

Fötter

En väntar sig inte riktigt att få en chock av att titta på sina fötter

Ett tag fick jag så svårt att öppna flaskor och burkar, blev så svag i händerna. Förstod inte varför. Började tro att något var fel, att jag fått reumatism eller något. Då fick jag veta ännu en gravidkrämpa jag inte känt till. Karpaltunnelsyndrom pga graviditet. Det innebär ju att nerverna kommit i kläm så att man inte kan greppa ordentligt, en del tappar saker osv. Många som jobbar mycket med händerna drabbas av detta. men nu berodde det alltså på att svullnader tryckte mot nerverna. Sambon får numera öppna flaskor o burkar och ibland kan jag inte stänga av kranen när jag har vattnat växterna ute. Vanligtvis opererar man sådant här men inte under graviditet eftersom det ska gå över efteråt. Jag har det i båda händerna men mest i den högra som jag använder mest. I den pirrade det inte bara utan 3 fingrar var helt avdomnade. Därför får jag sova med en skena varje natt (vilket byter domningen mot pirrning) och göra kläm-och-sträcka-ut övningar (som jag numera glömmer). Om nätterna gör det ont i händer och fötter, händerna stelnar i krokigt tillstånd  och fötterna blir jobbiga att stå och gå på, hela kroppen blir stel och orörlig och benen låser sig ibland. Så det är knapppast ljuvligt och vackert när jag ska ta mig till de evinnerliga dassbesöken om natten. Först välta upp åbäket till valrosskropp från sidan, veckla ut de låsta knäna, stå på stela böjda fötter som knappt bär, och hasa iväg som kaptenskan krok med kråkans klohänder. En är inte som en balettdansös precis. Jag kanske borde börja spöka när jag ändå håller på.

Magen

Nej det är inte ett muterat bowlingklot, det är en bebismage

Såhär i slutet på graviditeten är man så frustrerande klumpig! Hur en än gör så är magen i vägen. Den tar över hela kroppen och försöker liksom trycka undan den. Jag är som ett bakvänt C med revben och pissblåsa ständigt utsatta för tryck. Ibland trycker Turbo till så att det gör riktigt ont i revbenet eller strålar svidande i blåsan. Jag kan inte sitta i 90 grader. Någon bra sittställning finns överhuvudtaget inte längre. Att böja sig är ett helvete för nedre magen och knäna, att gå någon vidare sträcka likaså. Att böja sig fram å skörda mangold i sin trädgård orsakade otrevliga sammandragningar, det blir pall i fortsättningen men svårt att aldrig böja sig. Kan inte ligga på rygg för då trycker magtyngden på artärerna och syret kommer inte runt i kroppen så man blir alldeles yr. I sängen måste jag ha minst 5 kuddar: 3 under huvudet för att inte spy för halsen är som en flaska, allt rinner rinner upp. En kudde behövs under magen och en mellan benen. Det är ett helt företag att vända sida om natten. 2 gånger per natt måste jag upp på toa med. Någon trycker på blåsan. Även på dagarna är det en massa tryckande med kissnödighet som följd. Ungen är mycket förtjust i min högra sida och ligger där hela tiden. Knöendes på pissblåsa, navel och höger revben, inte jätteskönt. Magen får ofta slagsida åt höger, ser väldigt lustigt ut!

Under nästan hela graviditeten har jag varit så himla törstig och fruktsugen. Känns som att frukt släcker törsten bättre än vad att dricka gör. Bara mölar in ett helt gäng fräscha frukter titt som tätt och får lite panik när frukten börjar ta slut. Fruktsallad är typ det godaste som finns just nu. Gör mig lycklig, ge mig fruktsallad liksom! Slurp!

Återkommer snart om bebisen…

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , , | Leave a comment

Över 86000 utförsäkrade, plågade, utfrysta – vill du rösta på det?

Vill bara påminna om såhär inför valet. Vad denna regering gjort. Utförsäkrat och pressat sönder många många tusentals människor så till den grad att en del tar livet av sig. Det kallar jag folkmord. Många har blivit sjukare av den omänskliga myndighetsbehandling och försämrade ekonomi som man får som sjuk. När den energi man behöver att bekämpa sjukdomen med, går åt till att bråka med myndigheter och den ständiga pressen att prestera vare sig man orkar eller ej bryts man ned. Jag är ett levande bevis på det. Försök lev på 3-4000 i månaden (som utförsäkrad) eller 6-7000 i månaden (i lägsta sjukpenning) år efter år så få får du se hur tufft det är. En del av oss har inget val. En del av oss måste pressa oss att tjafsa emot med intyg, krångel, kass sjukvård, stelbenta regler och otrevliga paragrafnissar. Du eller dina närmaste kan bli sjuk närsomhelst. Det påverkar allt.

Över 86000 utförsäkrade

Jag tänker ju att sjukförsäkringen – eller snarare att kasta ut folk i det där jävla utanförskapet de snackar om – borde vara det som störtar regeringen.

Sjukförsäkringen borde vara valets stora fråga

Det snackas illa om bidragstagare trots att sjukFÖRSäKRINGEN faktiskt ska fungera som en försäkring. Men vilka är det egentligen som är de stora bidragstagarna?  välbetalda som tar emot uppemot 9000 i månaden som lite extrainkomst sådär – ett bidrag som är tusentals kronor högre än vad utförsäkrade och sjuka med låg ersättning får. Det är svårt att inte hata när man själv får vända på slantarna varje månad. Jag betalar alltså någons köksrenovering och städning istället för mat till min familj och skitiga toaletter som jag får rengöra själv.

En genomsnittsfamilj av bidragstagare i Danderyd får 9000 kronor i månaden

Varför röstar folk på den här skiten? Vill vi inte ha ett land som är rättvisare och medmänskligare än så?

Posted in Tankar om viktigheter | Tagged , , , | 3 Comments

Att få ett syskon

Att ha en gravid mamma är nog inte alltid så roligt. Jag blev en trött mamma som i början av graviditeten däckade av utmattning efter att ha hämtat och promenerat hem från dagis. Tillslut höll jag nästan på att spy av utmattning i uppförsbacken. Klarade inte att leka med Lillan på hennes rum utan att somna i hennes säng eller på golvet. “Mamma blunda inte!” -varpå jag mumlade något helt annat, vaknade till och undrade vad jag egentligen sagt. Tills vi skaffade en bil till. Vilken lättnad när jag kunde köra och orka leka med mitt barn och få känna mig som en bra mamma igen!
Jag har på länge inte kunnat ligga hos henne i sängen tills hon somnar för ur den låga sängen kommer jag knappt upp – om jag nu ens håller mig vaken; magen är tung, knäna och händerna veka och benen låser sig. Får nu sitta på en stol. Hon har lärt sig rätt väl att jag inte kan böja mig framåt och hon får göra det åt mig, det är numera t.ex. hennes uppgift att plocka upp och ned kattmat och vatten när jag fyller på. Men alla dessa saker som mina familjemedlemmar envisas med att slänga på golvet är inget vidare, grrr!!!

Lillan har också upprepat saker som jag sagt och går och pratar om det. Att hon kan böja sig för hon har ingen bebis i magen, och säger saker som “Mamma, bebisen tar din kraft.” Jag kan bara hålla med.

Vi har läst sagor om att få syskon och pratat mycket om bebisen i magen. Hon vet mycket väl att bebisar gråter och kissar o bajsar i blöjan, dricker mjölk från tutten (först gick hon och sade med barnslig röst “ja är en bebis, jag vill ha välling!”), att de vaknar på nätterna och att vi får sjunga för den när den är ledsen. Har många gånger försökt få henne att prata med bebisen i magen men det enda hon någonsin säger till hen är: “Hej bebis, jag är en prutt!”.

En dag kom hon på att “När bebisen växer blir den till ett barn och då kan jag leka med den!” och blev alldeles lycklig. Så fint.

Köra

Undra hur det blir att få ett syskon?

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | 1 Comment

Att hämta ut ett körkort – en ironisk historia från myndighetssverige

En dag hade vi varit och storhandlat möbler och grejer i stora staden. På väg hem blev vi helt plötsligt inviftade av polisen och jag blev skitnojig. Vi hade ju inte hunnit byta vinterdäcken men häruppe i norr kunde det ju fortfarande bli halt vid påsk. Men det var inte det, vi hade visst kört för fort. Sambon hade missat en fartskylt och blev av med körkortet bara sådär. Och fick en rejäl böter, just efter en hel dags storshopping av möbler och grejer . Så himla surt på många sätt. Helt plötsligt kunde vi inte köpa någonting, det var alldeles för mycket månad kvar i slutet på pengarna. Men det gick åt desto mer bensin för jag fick köra sambon överallt. Härute finns liksom inte någon kollektivtrafik värd namnet. Till och från jobbet och överallt, fram o tillbaka, det blev ganska tröttsamt tillslut, speciellt som jag var så gravidtrött och kunde behövt vila o sova mer. Men värst kändes det för att det gick ut över Lillan med både tidiga mornar och sena kvällar så att hon inte fick sova ordentligt. Fick fixa intyg om att han behövde körkortet till jobbet, det kunde göra skillnaden mellan 1,2 eller 3 månader. Och jag skrev o intygade att jag var gravidtrött, fick köra överallt och det gick ut över Lillan. Det blev 1 månad fick vi veta först efter flera veckor, de är inte snabba. Jag körde både sambon och vänner och började svara “Taxi var god dröj” i telefon. Skojade om att jag kanske borde börja ta betalt.

Sedan var det ett helt enormt krångel att få ett nytt körkort, för inte kunde de bara skicka tillbaka det när tiden gått ut. Varför inte? Nej här är det ironi till tusen som gäller! Man måste ha ett id-kort för att hämta ut sitt körkort – som ju är ett id-kort. Förr kunde någon annan intyga att man är den man är när man hämtar ut sitt körkort men det var nyligen ändrat. Och olika myndighetspersoner sade olika saker om vad som gällde. Först att man skulle beställa hemskickat lappar om fullmakt. Men först nästa person sade att man för fullmakten först också måste skicka efter ett personbevis. Först när vi fått det fick vi gå till posten så att jag och sambon fick skriva på en fullmakt om att jag skulle hämta ut kortet. Sedan skulle det ta en vecka innan den började gälla.  Man kunde ju fixa pass men då måste man åka ända till storstan när man nu hade tid med det och sedan vänta på att få det. Eller så kunde man passa in öppettiderna på banken och fixa ett id-kort men det kostar 400 spänn, för ett kort som ska användas en gång för att hämta ut körkortet, och pengar hade vi ju ont om då.

Blåbil

Kortet kom till uthämtningsstället men hade inte hunnit bli adresserat på rätt sätt så jag fick inte hämta ut det, och inte sambon heller. Så där låg det helt oåtkomligt och skulle ligga i 2 veckor innan det skickades tillbaka. Lyckades få dem att skicka tillbaka det tidigare iaf så att de kunde skicka ut det på rätt sätt. Men att skicka kortet igen tog tid, just pga de nyligen ändrade reglerna påstod transportstyrelsen att det var kö. De hade minsann mycket att göra så sambon fick ringa och tjata i veckor innan någon verkade förbarma sig och säga att han hade ju fått vänta så länge så nu skulle hen skicka det på en gång. Men inget kom. Vid nästa påringning visade sig kortet vara bortslarvat. Heeeeeeelt otroligt! Då fick de tillverka ett nytt och det tog ju ännu fler dagar. Bara att få ut kortet tog en månad extra så det blev egentligen 2 flängiga köriga månader. Han fick rösta med mitt intygande men inte hämta körkortet. Fattar inte varför det ska behöva vara så överdrivet krångligt. Helt galet ju!

Som grädde på moset lämnade jag sambon på jobbet en dag och började köra därifrån. Då sade det “Dunk!” Trodde först jag kört på något. Folk på jobbet hade hört dunket och kom utspringande. Bilen gick inte att köra mer, något var sönder. Alldeles lagom till då vi skulle ha hem en massa gäster till Lillans kalas så att det blev ännu mera körande fram o tillbaks när alla inte fick plats i en bil. Det blev till att laga och det kostade några tusen till. Häpphäpp så blev det för mycket månad kvar i slutet på pengarna igen. Tröttsamt men också lite av en utmaning att komma på saker att äta av bara det som finns hemma. Det där med bil är så nödvändigt härute i bushen så det får gärna fungera.

 

Posted in Livet på landet, Övrigt | Tagged , | 2 Comments

Årets odlingar

Denna sommar har jag knappt gjort annat än att sköta trädgården. Grävt, planterat, vattnat, rensat, planterat om, flyttat om, slängt bort fyllt igen, planterat om igen, ändrat om, grävt o fyllt på, gödslat o skördat –  ja det finns alltid något att göra. Har grävt långa rader och satt ditt 15½ pallkragar, täckt med marktäckduk och fyllt upp med jord. Planterade ut frön och förodlade plantor och köpte senare även några plantor från handelsträdgården. Såhär såg det ut 27 Juni när sommaren fortfarande var kall.

Pallkragar

Här växer : gulbeta, mandelpotatis, morot i olika färger, persiljerot, mangold, salladslök, rödlök, gul lök, purjolök, sallad i olika färger, vinterportulak ruccola, rädisa, grönkål, savojkål, blomkål, brysselkål, fänkål, broccoli, pak choi, aubergine, grön squash, gul squash, sommarsquash, vintersquash, slanggurka, slanggurka (Sonja), västeråsgurka, spaghettipumpa, borlottobönor, sockerärter, spritärter och sparris. Senare planterade jag ut frilandstomat i ett hopplöst försök att bli av med kållarver.

Kållarver var ett stort problem. De åt massor med hål på alla stackars kålväxter trots att jag plockade och plockade men de kom bara på nytt. I början av Augusti försvann de och allt som vuxit sedan dess är fint. Ett tag i början hade vi fåglar som pickade upp och åt rötter av spritärtor och sockerärtor. Viftande folie hjälpte inte men jag och Lillan tillverkade en läskig (?) rovfågelskrämma a la Ernst, den fungerade bra.

FågelskrämmaVi hade en damm i trädgården som kändes alldeles för farlig att ha med småbarn så den är numera borttagen och igenfylld. Tanken är att jag ska plantera en massa smultorn där. Runtom den växer några okända blommor och sådant jag och Lillan planterat: smultron, gräslök, blå Iris och rosa dahlia.

DammenDammen igenfylld med jord, mossa m.m. En massa blommor och grodstatyer runtomkring.

Örtkryddor brukade jag förr odla i köksfönstret men nu fick de stå i krukor på altanen. De verkade inte trivas så bra med det för det är nästan bara salvian som växt. Mycket av de frostkänsliga basilikorna dog i försommarkylan trots att jag sprang in och ut med dem en jädra massa gånger. Kanske var det ett dåligt ställe att stå på.

RabarberplantorLyckades både köpa och få rabarberplantor som såg så vissna och ledsna ut ett tag men numera börjat piggna till.

Jag har helt oplanerat fått till ett jordgubbsland också. Grävt som en tok och skördat lite goa jordgubbar.

Vi har 4 körsbärsträd och ett äppelträd. Det har blommat litegrann men ingen ger frukt trots att jag gödslat, grävt bort ogräs och fyllt med täckbark. Får nog ta reda på hur man ska beskära också.

Altanen odling

På den inglasade altanen växer 6 sorters tomater, 5 sorters paprikor, 5 sorters chilisar, passionsblomma, physalis, vattenmelon, honungsmelon och meloner som heter  Jenny Lind. Där har vuxit och blommat något enormt och tomaterna når nästan taket. Tyvärr är ingenting moget ännu, troligen för att sommaren kom så sent och nu är det lite väl kallt. Ska testa att flytta in en del av växterna och se om de vill bära frukt och mogna då. Egentligen skulle man ha någon slags värmefläkt som förlänger säsongen flera veckor men det drar väl massor med el? Vill ju verkligen ha lön för mödan när jag lagt ned så mycket jobb och pengar på förodling och odling!

Många erfarenheter skaffar man sig under en odlingssäsong. Ska verkligen fixa en trädgårdsbok att skriva ned allt i!

 

Posted in Livet på landet, Odla, trädgård | Tagged , , | 1 Comment

Sommarvädret – i perioder

Sommarvädret har varit minst sagt frustrerande för mig som för första gången kunnat odla i egen trädgård (förutom när jag hade mitt lilla odlingsland som barn). Sommaren började med kyla. Jo det var varmt en vecka men sedan blev det kallare igen.  Alla växter jag förodlöat planterades ut men jag fick oroa mig en del för dem. Det kom risk-för-frostnätter då jag letade upp massor av fiberduk, dukar, handdukar och lakan och täckte över alla pallkragar med. Färgglatt minst sagt. På midsommarafton var jag och Lillan ute och plockade blommor till kransar. Då kom en hagelskur. Det var 9 grader varmt och midsommarfirandet fick hållas inomhus. På natten hade vi 0,5 grader. Jag började nästan bli deppig och undra hur jag skulle klara en lång, kall, mörk vinter om det inte blev någon riktig varm sommar.

PallkragarPallkragar som börjat växa

Midsommarbarn

Midsommarbarn

Inglasad altan

En inglasad altan med plantor på gång

Men så en bit in i Juni kom den, värmen. Och sedan blev det till och med värmebölja. Häruppe i norr var det allra varmast i Sverige med en lång period av runt 30 grader. Det utfärdades klass 2- varning, alltså fara för folks hälsa. Jag vattnade som en gnu, och även husvakten när vi reste bort ett tag. Det var jobbigt att lämna mina kära växter som jag lagt ned så mycket arbete på, mitt i den varmaste värmen. Speciellt som jag läst att många av växterna inte tålde mer än 30c och vid den temperautern kunde det bli 40c på den inglasade altanen. Där stod plantor av tomater, paprikor, chilisar, meloner, passionsblommor och physalis. Men allt verkade klara sig. Det växte som tusan och vi kom hem till en riktig djungel.

Numera har vi kommit in i en regnperiod. Helt plötsligt bara försvann hettan och det är runt 15grader och regn nästan varje dag, mellan 6-12c på nätterna. Alla kära växter växer inte så mycket. Kan det inte bli lite mera lagom varmt och soligt ett tag till? Det är ju ändå Augusti, en sommarmånad.

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Posted in Livet på landet, Odla, trädgård | Tagged , , , , , | Leave a comment