Att vara förälder till ett barn med downs syndrom

Läser en bok om en familj med downs syndrom och får aningar om hur det kan komma att bli. Med någon som kanske inte förstår sådant som andra förstår. Som att man inte ger bort någon annans saker, som pengars värde, som tidsuppfattning t.ex. gällande att vänta eller att förstå att man måste göra något jobbigt för att det ska bli bättre sedan. Barn med ds sägs leva mycket i nuet och det kanske är därför många säger att de är så livsglada och kärleksfulla. Jag har fått höra att det är en gåva att få ett sådant barn. Föräldrar beskriver sin starka kärlek, någon kallade det kärlek med glitter. Kanske för att man extra mycket vill beskydda den som har tuffare förutsättningar i livet. Personer med ds kan vara hämningslösa, ge utlopp för både glädje och ilska, ibland med tvära vändningar – så blir det väl när man lever i nuet. Och det kan vara tungt att inte alltid förstå. Jag tror att detta med att ha ett barn med ds ger mer av allt. Mycket kärlek och glädje men också ilska och oro för sjukdomar. För ds ger en högre risk för en massa saker. Men sjukvården idag är så bra att det mesta går att rätta till eller göra bättre. Det kräver mer av en förälder att träna den som har långsammare utveckling och kanske också är sjuk. Vi är i vilket fall väldigt glada för vår lille hjälte.

Alla dessa delar märks hon den internetföräldragrupp vi blivit med i. Här finns en enorm stolthet över fantastiska barn som utvecklas, som är söta och goa, som är otroligt älskade. Där finns också oron över sjukdomar och problem. Och där finns alltid tröst och råd och någon som gått igenom detsamma. Det finns en enorm kunskap och erfarenhet kring sjukdomar, skador, vård, habilitering, myndigheter, utveckling, språk och allt mellan himmel och jord. Föräldrar till barn med ds blir experter. Med så mycket stöd och värme som finns där ser jag fram emot att lära känna fler familjer med extra kromosomer. Det är som en ny värld har öppnats för oss.

En extra kromosom kanske ger extra av allt. Extra utmaningar och extra kärlek. Troligen får man lära sig att leva mera i nuet. Livet kanske blir en vinglig stig, men också vacker och fylld av ljus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | Leave a comment

En vanlig fredag

En vanlig fredag står en mamma och steker pannkakor. Samtidigt har en tarmopererad bebis ont i magen, gnäller och behöver hjälp att få en kateter uppkörd i rumpan som släpper ut ond luft och bajs. Samtidigt som en fyraåring klänger lite väl närgånget över bebisen och är hungrig. Samtidigt är katetrarna slut och fler behöver hämtas i källarn. Då får den ledsna bebisen följa med och fyraåringen äran att bära upp blåbärssylt till pannkakorna, känner sig stark men tappar burken i golvet i ett kras. Fyraåringen blir förtvivlad, pannkakan behöver vändas, bebisen gnäller fortfarande. Det är timmar tills fadern kommer hem från jobbet. Tillslut blir det fredagsmys ändå. Med den älskade filmen “Frost”, pannkakor med nyhämtad hemkokad sylt, syrensaft och popcorn. Hur ser era fredagar ut?

Lillans julgran

Lillans älskade julgran som hon vill ha kvar inne…

Vi har haft en lugn, snöig och skön jul och en mysig nyår, en härlig ledighet. Ätit alldeles för mycket julgodis och tappat alla rutiner, utom Lillens matningar såklart. Vardagen kom snabbt och helt plötsligt hopade sig allt igen. Lillen är kallad till operation av Peg i magen, det blir inläggning över 2 nätter. Åh vad osugen jag är på sjukhus. En del andra jobbigheter händer. Min ständiga följeslagare ångesten gör sig påmind. Uh!

Nä nu kör vi fredagsmys. Fadern är hemma, Lillen tränar nacken och resten är bänkade i soffan. Det löser sig sa den som sket i vattnet. God helg.

Posted in Barn, föräldraskap, Övrigt | Tagged , , | Leave a comment

Året 2014

Dags att summera året då. Vi flyttade hit förra julen. Det var den stressigaste julen någonsin med flera julfiranden, flyttbestyr och åka upp på juldagen. Men någonstans mitt i allt började en bebis växa i min mage. Det var en omställning att flytta hit men vi kände oss välkomna. Där i början av året gick jag ute och njöt av det efterlängtade lugnet på landet, stjärnklart mörker, lysande måne och gnistrande snö. Alla bad om ursäkt för den dåliga vintern men vi var så glada att det alls fanns snö (vilket var sällsynt i blöta Göteborg där vi tidigare bodde).

Snöhäst

En snögubbe som smälte och välte blev sedan en snöhäst

Vänner försvann men desto fler fina vänner och grannar tillkom. Det visade sig också när de stöttade och ställde upp när vi hamnade på sjukhus. Skillnaden mellan att bo i en liten by och en stad blev tydlig. I stan sade inte ens våra grannar i samma trappuppgång hej. Här hejar nästan alla och är vänliga – och så vet alla det mesta som händer en också. Vi fick en katt med huset som inte gillade alla bilar i sitt andra hem.

Freja

Freja trivs bra hos oss

Detta var första året med hus och trädgård. Det har alltså blivit en väldig massa målande tapetserande, möbelletande och fixande. Jag drog igång de stora efterlängtade odlingarna. Tillsammans med Lillan planterades frön tidigt inomhus som sedan planterades ut. Tyvärr var sommaren en månad försenad så mycket av grödorna hann inte växa till sig eller mogna. på midsommar hade vi hagel på dagen och 0,5 C på natten. Eftersom vi var bortresta kunde jag själv inte påta och fixa med trädgården under tio dagar och i September försvann jag i 7 veckor med Lillen och missade nästan hela skörden som vänner fick ta hand om. Bättre lycka nästa år alltså. Jag grävde, ställde upp pallkragar, fyllde jord, planterade, vattnade, rensade, gödslade och planterade om och om. Så mycket jobb nedlagt och ändå hann jag inte allt jag ville men nästa år är mycket redan gjort. Jag fick plocka en massa bär och godsaker hemma hos andra så jag syltade, saftade, kokade marmelad, chutneys, geléer och gjorde inläggningar m.m.

Syltat och saftat

 Äntligen kan jag safta och sylta i massor för nu har vi ett skafferi där allt får plats

Vi reste söderut mitt i graviditet och värmebölja. Rantade runt på vackra ställen i Sverige hos vänner och släkt. Ganska flängigt men också trevligt.

Sommarlek

 

En varm sommar med en massa bad och lek

Detta var året då vi behövde och köpte en bil till men bilarna krånglade och gick sönder flera gånger om och sambon blev av med körkortet så jag fick leka taxi. Omständligt och med en tröttande graviditet men jag tyckte det var rätt skönt med vardagsproblem och inte ångestproblem som tidigare. Graviditeten var full av krämpor men det var ingenting mot förlossning och tiden efter. Men sådant tänker man bort när man får en sjuk bebis.

Gravid

 Jag hade en liten “Turbo” i magen

En sensommardag kom en liten hjälte till världen. Han hade navelsträng runt halsen, andades inte och när han puffades i luft sprack lungorna. Han repade sig efter några dagar men slutade bajsa på grund av en tarmsjukdom som krävde operation. Därför blev vi kvar på sjukhus i 7 veckor både i Umeå och Uppsala. 5 av de veckorna var familjen delad, jag och lillebror på sjukhus, och sambon och storasyster  hemma. Det var en tung tid när vi saknade varann jättemycket. Sedan vi kom hem har tillvaron bestått av mjölkpumpning, sondmatning, sjukhusbesök, ringande och tvättande. Lillen är en tålig och fantastisk liten människa som visade sig ha downs syndrom och Hirschsprungs sjukdom. Han har gått igenom mer än de flesta trots sin låga ålder. Han är familjens stora glädje tillsammans med storasyster som älskar honom högt. Det har varit en intensiv tid men äntligen fick vi vara tillsammans under en lugn och skön jul.

Lillen 1 månad

 En stor hjälte i en liten kropp

Posted in Barn, föräldraskap, Livet på landet, Odla, trädgård, Övrigt | Tagged , , | Leave a comment

En bebis som inte suger

Det är som jag misstänkt. Vi var hos logopeden och hon sade att “han suger inte, han skålformar inte tungan”. Så jag frågade rätt ut, “Han kommer väl aldrig att amma?”. “Nej”. Så nu vet vi. Jag kommer alltså behöva pumpa mjölk i många månader till. Nä jag måste inte, all sjukhuspersonal är noga med att säga att det är jättebra gjort av mig att ha pumpat så länge som jag gjort, att det finns bra ersättningar och att det är mitt val. Men jag vill ju det bästa för honom. Bröstmjölk är ju det bästa för en massa saker som allergier, immunförsvar m.m. Och han kommer redan ha mer utmaningar i livet än många andra med sin Downs syndrom-diagnos.

Så jag pumpar på. Det blir knutor i brösten titt som tätt och mjölkproduktionen går ned varje gång vi är iväg på viktiga besök eftersom det blir så långt emellan pumpningarna. Så man får kämpa med att få upp den igen. Det får vara en hög prioritering. Jag har klarat 3 månader. Om 3 månader kommer han delvis äta mat så då får jag pumpa mindre i alla fall. Han kan svälja, det sade logopeden. Så det kommer funka tack och lov.

Eftersom man inte brukar ha sond så länge så ska Lillen få en knapp (PEG) i magen istället, där man då sprutar in maten. För en sond irriterar nässlemhinnan, gör det lite svårare att andas, dras lätt ut av barnet och lossnar och krånglar med tejpen hela tiden, tejpen kan också ge permanenta märken. Så en knapp ska vara enklare, och bara ge ett litet ärr. Fast han sövs ned under inopereringen och det känns ju sådär. Men på något sätt måste man ju äta. Tack och lov att vi bor i denna tid i detta land så att det ändå går.

Gultröja

 

 

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , , , | Leave a comment

En oviktig födelsedag och en lugn jul

Jag fyllde år. Det känns mer oviktigt ju mer åren går. I år hade jag knappt ens tänkt på det. Hjärnan är full av allt som har med barnen att göra. Vet knappt vad jag ska önska mig heller, vill ju mest ha dyra grejer som nya glasögon, bakmaskin, vinterjacka och sådant. Fick skojiga frön som ska odlas till sommaren, kul det ska bli!

Vi ska vara hemma och ta det lugnt i jul och det ska bli så skönt efter att ha varit borta och flängt så mycket med Lillen. Äntligen få vara tillsammans i lugn. Slippa allt stressande hit och dit. Vi behöver inte ens städa och lagar bara den mat vi helst vill ha. Det går inte att åka någon längre stans heller när det måste pumpas och matas så ofta.

Söderut finns ingen snö men det finns här. Så det blir en riktig jul. Vacker och glittrande.

Upplysta granar

 

 

Posted in Barn, föräldraskap, Livet på landet | Tagged , , | 1 Comment

En småbarnsförälderhjärna som fungerar sådär

Det har blivit lite väl mycket det sista. Får aldrig lägga mig när jag är trött trots att jag somnar sittande flera gånger om på kvällarna, måste alltid pumpa mjölk först och kan inte ta en powernap innan för Lillen är kanske vaken eller Lillan ska nattas och vaknar även på nätterna och skriker, och Lillen behöver byta blöja. Och så upp före alla andra på morgonen för att pumpa, om jag inte vaknar tidigare för att det har blivit knöligt och gör ont. Det är väl så som många småbarnsföräldrar har det med mer än ett barn. Ett av våra barn har också varit sjuk, har downs syndrom och ammar inte så det kräver mer. Alla olika sjukhus-, habiliterings, bvc-, vaccinering-, s besök har börjat kännas för mycket för mig. Dessutom hopade sig allt på samma vecka, tider krockade och varje dag blev uppbokad även med grejer på Lillans förskola. Jag och Lillen missade Lillans luciasång på grötfesten på grund av ett läkarbesök, det gör ont i hjärtat när man redan varit borta så mycket. Jag skulle ha varit så stolt och kanske fällt en tår eller två om jag sett och hört det. För hon älskar att sjunga och tyckte det var så roligt att vara Lucia.

Tre godingar

 3 Små godingar och mer därtill. Mycket att hålla reda på.

Det började kännas för mycket med allt detta flängande + den långa sömnbristen, skadade katter och bilar som har fått lagas och fixas fyra gånger om. Bara stenskottet vi fick på väg hem från förra läkarbesöket krävde en lång heldag till i Umeå för att byta rutan. Men har lyckats flytta fram 2 av besöken så kanske överlevde denna veckan med. För det har börjat kännas alltmer som att orken tryter. Man får kämpa för att hålla upp humöret när man har ständig sömnbrist. Har känts som att snart orkar jag inte hålla ihop allt för hjärnan blir så tung, att jag snart skulle göra något riktigt klantigt för att det är för mycket. Fast det kanske är det jag redan gjort när jag försökt betala med för lite pengar på kortet (har hänt igen och igen och igen och igen), åkt till flygplatsen utan plånbok och glömt köpa presenter till de som fyllt år – saker som är ganska olikt mig. December är en månad då sambon jobbar extra mycket som kockar ofta gör på julbordssäsongen. Men som jag längtar till Jul då han ska vara ledig mer, det blir paus i besöken och vi ska ta det lugnt. Åh vad vi ska ta det lugnt och vara tillsammans som vi inte riktigt varit sedan Lillen föddes. För det förtjänar vi.

 

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , , | 1 Comment

Att flyga eller inte flyga

Häromdagen skulle jag och Lillen tillbaka till Uppsala för återbesök hos en av de tarmspecialister som opererat honom för Hirschsprungs sjukdom. Så himla omständligt att ta sig dit med en liten sondmatad bebis. Bara all förberedelse med flera gångers ringande till sjukresor som bokar resan och vill ha en massa intyg och grejer som man får ringa runt efter. Som en sjuksköterska sade i telefon: “Vad jobbiga de är. Det är myndighetssverige i ett nötskal. Det är ju inte som att ni åker dit på kul.” Ja å så får man ju planera och ta upp extra mjölk ur frysen (pumpad på sjukhuset) som han ska äta under dagen + alla femtioelva sondsprutor, lackmusspapper m.m. utöver det vanliga skötväskeinnehållet som blöjor, ombyten, handduk, underlägg m.m. Man måste också skaffa intyg på att den Lille får ha med sig bröstmjölk för egentligen får man ju inte ha vätska på planet. Ringde och kollade med sjukhusavdelningen att det fanns en bröstpump att låna för att inte få sprängda bröst och dödad mjölkproduktion nu när vi skulle var borta i 12½ timme för ett litet läkarbesök. Sedan får man ta med sig pengar för att köpa mat o dryck till sig själv, för ammande mammor äter och dricker som hästar. Så mycket jox för ett litet besök där läkaren förmodligen bara skulle klämma på magen och säga att den känns mjuk och bra. Hela natten sov jag urkasst av nervositet för att missa flyget.

Packade ut alla grejer och tog på mig tröja och kängor som inte var så varma för att inte svettas sådär som man gör inomhus i varma kläder annars. Väl framme på flygplatsen kunde jag inte betala parkeringen för plånboken låg kvar i jackfickan hemma… “Undrar om man får checka in utan id-kort?” tänkte jag, men det gick bra. “Jaja, det blir väl en eventuell böter och en dag utan mat” tänkte jag. “Vad sjukt hungrig jag kommer bli (avgrundshunger pga mjölkpumpning), borde nog kunna tigga till mig lite mat på avdelningen där vi legat, om några timmar när vi är framme”. Redan hungrig av att knappt ha kunnat äta frukost och svettig av allt bärande o stressande så satt vi där och väntade på ett sent plan. Dimma i luften och plånboken hemma. “Detta blir spännande” tänkte jag.

Det hade varit dimma hela timmen körväg till Umeå och de sade något i högtalarna om att planet var försenat men hade landat. Men jag hörde nog fel. Det hade visst inte landat och kunde inte det heller pga dimman utan vände tillbaka till Stockholm för att inte få bensinstopp. Nästa plan skulle gå fem minuter innan läkartiden. Det var bara att åka hem igen alltså.

Lillen och tiger

 En berest liten herre.

Sedan var det krångligt att få till en ny tid för läkarna hade ledigheter och fullbokat och vi har femtioelva andra sjukhus- och habiliteringstider att passa + jobb och barn. Efter en massa ringande och fixande och känslan “orkar jag verkligen?” fick jag helt plötsligt den fantastiska nyheten att vi “bara” behövde åka till Umeå nästa gång för tarmläkaren skulle komma dit. Jag bara upprepade vad sköööööööönt! flera gånger. Jo vi kommer ju åka till Uppsala fler gånger men slapp just denna. Inte för att det är oomständigt att åka till Umeå heller men mindre i alla fall. Vi behöver ju vara hemma och ta det lugnt också. Ha det skööööööönt!

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | 1 Comment

Bajs

Nu är jag en fullfjädrad småbarnsförälder för här kommer ett inlägg om bajs (moahahaha! Barnvagnsmaffian has taken over. Resistance is futile – you will assimilate).

Kom i i en diskusion  om en  djup fundering jag haft senaste tiden: Varför kommer alltid bajset upp på ryggen? (nu syftar jag på bebisar då va). Newton kom ju på hur det här med gravitation fungerar. Ni vet: äpplen faller nedåt och allt annat också. Men han missade bebisbajs, det tar sig uppåt ryggen, ändå upp i nacken har det rapporterats. Hur går det till? är det en motkraft till gravitationen? anti-gravitation? undantaget som bekräftar regeln? en naturkraft vi ännu inte lyckats förstå? Detta är ett mysterium. Den som löser detta kanske får nästa Nobelpris. Igår såg jag ryggen på Lillens body lyfta sig när spruttibangbang-ljudet kom. Shit happens! (hjälp jag har blivit smittad av sambons Göteborgshumor!)

På sjukhuset satt jag och funderade. Jo, efter tarmoperationen för Hirschsprungs sjukdom sade ju läkarna att Lillen kan bajsa upp till sex gånger i timman den första tiden (tarmen är van att trycka på). Hur många blöjor skulle vi då behöva köpa? På ett dygn blir det upp till 6×24 antal blöjor, alltså 144 stycken. Det är typ 2 blöjpaket. Då går alltså 14 paket per vecka. Såg framför mig hur vi skulle strutta in där på Willys på vägen hem, ta två kundvagnar, en för enbart blöjor (om det nu räcker till). Folk skulle kanske titta, men vi skulle stolta gå där med vår bebis och kanske säga till den häpne kassören: “Jo det är så att vi har ett barn med tarmsjukdom.”

Åter till de stora frågorna: Varför rör sig bebisbajs uppåt? Hur många blöjor finns det i ett blöjpaket? Hur mycket kan en bebis bajsa? Hur mycket luft får det plats i en bebis?

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | Leave a comment

Stark för sitt barn

En del säger till mig att jag är stark, att de inte skulle klarat att sitta ensam med bebis på ett sjukhusrum så länge. Men vad hade jag för val egentligen? Jag kunde ju inte bara gått därifrån. Man klarar mer när man har barn, står ut med mer för man är så illa tvungen. Det finns ju liksom en mening med allt “ståutande” – det är ju för dendär lilla personen som man älskar så himla mycket. Jag tror faktiskt de flesta hade stannat kvar vid sin bebis sida om man hamnat i situationen med sjukdom och lång tids sjukhusvistelse, även i ensamheten långt hemifrån. Det var liksom bara att gilla läget, ingen idé att tänka för mycket på ensamheten. Fokusera på bebisen i första hand och utöver det fokusera på det man kunde göra. Tack till min kära dator som lät mig surfa runt efter information om Hirschsprings sjukdom och Downs syndrom, skriva i bloggen, och läsa artiklar och fina meddelanden från människor på facebook. Tack också till mobilen som även den höll mig i kontakt med omvärlden. Och vad bra att det finns sjukhusbibliotek som lånar ut tidningar, dokumentärer och filmer. Nu kan jag mer om pingviner, isbjörnar, katter och andra olika djur. Två filmer jag verkligen gillade var “Pingvinresan” och “Monica Z”.

Sjukhustråk

Det kan vara så tråkigt på sjukhus

När vi bott på sjukhus i Umeå några dagar och Uppsala några dagar kändes det ohållbart att ha kvar fröken fyraåring där. Nog för att den fantastiska lekterapin fanns men man kunde inte vara där hela tiden och energiska små barn klättrar på väggarna tillslut – eller snarare åker rutschkana i sjukhussängar med uppfällt ryggstöd. Hon behövde tillbaks till sitt liv med dagis och vänner, och sambon behövde dra in pengar för det bli inte fett att vara borta länge. Så de åkte, jag och Lillen skulle ju komma efter 3 dagar senare. Men så blev det operation och flera veckors utdragen läkningstid efter det. Sambon höll nog också på att få lite spatt av det instängda enformiga sjukhuslivet. Jag är en tålmodigare sort. Den högkänsliga personligheten gör väl att man klarar lugnet på ett annat sätt.

Men att vara ensam med sjuk bebis långt hemifrån lång tid mår nog ingen bra av. Första dagarna var det skönt med lugnet efter livliga Lillan, att inte behöva hålla koll hela tiden. Men sedan blev det ensamt, ansvarstyngt, tråkigt, enformigt, oroligt, utanför, på slutet rent ångestfyllt och svårt att uthärda. Men jag kunde liksom inte göra annat än att vara kvar där. Det känns fortfarande ganska ensamt och jag längtar efter att träffa människor mer.

Lille Buddha

 När 2 av 3 åkte hem hade jag i alla fall sällskap av en liten Buddha.

 

Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | Leave a comment

Världens bästa storasyster

En dag åkte Lillan, Lillen och mamma och lämnade mormor på flygplatsen. Lillan blev åksjuk, mådde illa i en timma stackaren. Och så kördes det fel på slutet. En kunde ju tycka att det vore enkelt att följa skyltar med flygplan på men inte den dagen inte. Tack och lov för gps, det bästa handikapphjälpmedlet för oss med dåligt lokalsinne (om den är uppdaterad!).

Sedan var det Lillebrors besök på sjukhuset där vi tre kände oss något utstirrade av läkare, dietist, nutritionsjuksköterska och tre studenter. Men den som mest behövdes var inte där, logopeden som kunde hjälpa Lillebror att amma så han kunde slippa sonden (och mor hans kunde slippa den förbannade pumpningen). Storasyster var så fin som hjälpte till att plocka upp Lillebrors kläder som trillat ned och ta på honom strumpor. Och så hann hon knappt leka i väntrummet stackarn. Så när mamman hörde de välbekanta orden “Vill ha Piggelinglass” så fick storasyster det, fast det inte var lördag. Hon hade ju vart duktig både på sjukhuset med Lillebror och illamående hela vägen in. Lunchbaguetten kunde vi ju ta när hon blev hungrig.

Ni vet när man har handlat jättemycket mat och ska betala och snabbt tänker “Hur mycket pengar hade jag på kontot nu igen? Räcker det?” Det brukar oftast räcka när man tänker så. Denhär gången gjorde det inte det. Verkligen inte. Det blev sådär riktigt jobbigt så jag fick ringa sambon och be honom föra över det lilla han hade och ändå plocka bort en massa mat tre gånger innan det fungerade. Kassörskan var så snäll och sade att det är sånt som händer när jag flera gånger ursäktade mig. Kanske tyckte hon lite synd om mig, en stressad, genomsvettig, sömnbristtrött, hungrig småbarnsmorsa med sprängande amningsbröst, en hungrig, trött 4-åring som ville hem och en bebis med sond som behövde matas. Det är då man bara vill gråta men det är liksom inte läge. Den hungriga 4-åringen började gråta när hon inte fick sina salta pinnar (som hon ändå inte skulle fått innan helgen). Inte så konstigt när hon inte ätit på länge. Mamman kände sig ungefär som världens sämsta mamma men tänkte om, det är bara att göra det bästa av situationen. Lovade Lillan att salta pinnar, småyoghurtar och rosa lypsyl med jordgubbssmak skulle köpas en annan dag. Packade in barn och den lilla mat hon fick med i bilen. Gav 4-åringen en massa beröm och baguetten och fick henne att mata sin lillebror med sondsprutan hela vägen hem (det kan mamman själv inte göra i bilen eftersom den jävlahelvetes airbagen finns i framsätet så Lillen måste sitta därbak). Mamman själv fick 2 stackars baguettebett+ osten och salladsbladet och hade tack och lov köpt en Raider “för jag kanske behöver energin på vägen hem” och det behövde hon verkligen för det blev senare och hungrigare än hon tänkt.

När vi kom hem fick den fantastiska storasystern vad hon ville. För hon hade stått ut med åksjuka, hjälpt till på sjukhuset, stått ut med kaoset i affären utan att ha ätit lunch och matat lillebror på hemresan. Hon älskar verkligen sin lillebror. Hon ville ha popcorn, äpple och kolla på film och självklart fick hon det. Världens bästa storasyster! Vissa dagar är man verkligen så tacksam över vilken fantastisk unge man har.

Lillan ansikte

 Hjältinnan

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Posted in Barn, föräldraskap | Tagged , , | 2 Comments